Lars-Anders-Bloggen

Församlingen – en gemenskap.

 Gemenskap är ett vackert ord. Alla längtar vi efter god gemenskap. Att vi i de sammanhang vi finns upplever att vi blir sedda, bekräftade och får vara de vi är.

 Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

 Den sångtexten är så viktig. Den är viktigare än vi anar. Den andan behöver råda i församlingens gemenskap. När någon sagt till mig att du är värdefull då har jag blivit glad. Sen gäller det för mig att ge det vidare. Det är evangelium i vår tid

 Församlingen vill vara en gemenskap med Jesus Kristus i centrum. Den vill vara en gemenskap för alla som vill ha med Jesus att göra. Den vill vara en gemenskap för alla som söker honom. Den vill vara en gemenskap för alla som längtar efter tro, hopp och mening. Den vill vara en gemenskap som är inbjudande, inspirerande och uppmuntrande.  Var för slags gemenskap är då en församling?

 

Församlingen är

 1.    En gränsöverskridande gemenskap. Här möts olika åldrar, kön, nationaliteter, yrken, intressen, och bakgrund. Alla får vara med. Ingen ska vara utanför. Paulus skriver: Nu är ingen jude ller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:27-28)

2.    En måltidsgemenskap. Vi äter tillsammans. Vi umgås över kaffeborden vid kyrkkaffet. Vi har cafékvällar och frukostar. Men det är i nattvarden som den kristna gemenskapen manifesteras allra djupast. I nattvarden får vi uppleva den djupa gemenskapen som finns i Kristus tillsammans med allt Guds folk. Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Alla får vi del av ett och samma bröd.

3.    En arbetsgemenskap. Vi har ett gemensamt ärende att vinna människor för Gud. Vi arbetar för att göra Jesus Kristus känd och trodd i vår bygd.  Alla behövs med sina gåvor och förutsättningar för att förverkliga Jesu missionsbefallning. Gå och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bu jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28:19-20) Det inspirerar och ger energi när vi ser nya människor kommer till tro och sluter sig till församlingens gemenskap.

4.    En gudstjänstfirande gemenskap. Vi kommer samman till gudstjänst för att ära Gud, för att lovsjunga Gud, för att lyssna till Guds Ord och ta emot honom i nattvardens gåvor. Tillsammans utformas församlingens gudstjänst. När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. ( 1 Kor 14:26.)

5.    En bedjande gemenskap. Vi bär varandras bördor. Vi ber för varandra och vår omvärld. Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag. (Gal 6:2)

6.    En delande gemenskap. Vi ger till gemenskapen av vår tid, våra pengar och engagemang. Det är naturligt att dela med sig. I Gamla testamentet talas det om tiondegivande (Mal 3:10). I givandet finns det en välsignelse. Jesus lyfter fram den fattiga änkans exempel vid offerkistorna i Jerusalems tempel. Hon gav allt. Hon levde i full förtröstan på Guds omsorg. Paulus talar om vikten att inför Gud besluta sig om att ge till Guds verk och göra det med ett glatt hjärta. (2 Kor 9:6-8) Vi blir rika inför Gud genom att i tacksamhet ge tillbaka till Gud och församlingen.

7.    En tolkningsgemenskap. Vi läser och lyssnar till Guds Ord. Tillsammans tolkar vi den kristna tron, bibelns budskap. Det sker i samtal, i bönegrupper, i arbetsgrupper och i gudstjänsten.  

Vi får be att vi i våra församlingar alltmer kännetecknas av det här.

 

 

 

 

 

Nu har jag läst Haruki Murakamis bok "VAd jag pratar om när jag pratar om löpning". Murakami är en hängiven löpare. Han löptränar varje dag. Han brukar ta en 10-km-runda. Han har deltagit i mellan 20-30 Marathon. Dessutom tränar han thriathlon.
Om detta handlar boken, om träning, löpning och tävlingar och tankar och funderingar kring dessa ämnen.Man blir sugen att träna mer och kanske anmäla sig till ett Marathon. New York eller Boston. Det skulle vara roligt.

 Man måste nog vara löpare själv för att tycka om boken.

Nu har jag läst en intressant bok, Middlesex av Jeffrey Eugenides. Handlar om identitet. Huvudpersonen föds och uppfostras som en flicka i Detroit. Men i tonåren uppdagas det att hon bär på en genetisk defekt och att hon egentligen är en pojke.

Från att vara Calliope till att bli Cal. Men romanen är en väldig exposé, en släkthistoria. Den börjar i en grekisk by i MIndre Asien. Huvudpersonens farmor och farfar flyr därifrån 1922 via ett brinnande Smyrna. De lyckas komma med en båt tillsammans med en armenisk läkare. På båten gifter de sig. Men hela livet bär de på en hemlighet, de är helsyskon. . Farmodern oroar sig livet igenom. Hon vet om att det i släktens historia har funnits personer som man först trott vara flickor men som i tonåren visade sig vara pojkar.

Vi får följa släktens historia varvat med några nutida glimtar från Berlin där huvudpersonen numera arbetar som diplomat. Mycket handlar om grekerna i Usa, om misstänksamheten när familjen flyttar till ett traditionellt amerikanskt vitt protestantiskt område. Mende hade pengar och fick köpa ett modernistiskt svårsålt hus i Gross Point. Det handlar om bilindustrin och om pappans alla Cadillacbilar, om upploppen i Detroit 1967, om sex och drogliberalism. Mycket 60-tals historia. Och framför allt personens berättelse om vem han är och varför det blev som det blev.

Boken vann Pulitzerpriset 2003 och var mycket läsvärd, med ett något oväntat slut.